|
Kinas kommunistiska partis roll i det
nationella kriget
Oktober 1938
[Detta var en rapport till partiets
Sjätte Centralkommittés sjätte plenarmöte. Mötet
godkände den linje som den politiska byrån med kamrat Mao
Tsetung i spetsen framförde och var ett mycket viktigt möte.
I diskussionen om Kinas kommunistiska partis roll i det nationella kriget
hjälpte han alla kamrater att klart inse och samvetsgrant påtaga
sig partiets stora och historiska ansvar för att leda försvarskriget
mot Japan. Plenarmötet beslöt sig för linjen att fortsätta
den antijapanska enhetsfronten, men påpekade samtidigt att det
måste bli såväl kamp som enhet inom enhetsfronten och
att förslaget "Allting ska ske genom enhetsfronten" inte
passade de kinesiska förhållandena. Således kritiserades
misstaget att inta en försonlig hållning vad enhetsfronten
beträffar. Detta problem togs upp av kamrat Mao Tsetung i "Frågan
om självständighet och initiativ inom enhetsfronten",
som utgjorde en del av hans slutanförande vid detta möte.
Mötet beslöt, samtidigt som det uttalade att det var ytterst
viktigt att hela partiet skulle ägna sig åt att organisera
folkets väpnade kamp mot Japan, att krigszonerna och fiendens uppland
skulle utgöra partiets främsta arbetsfält och förkastade
de felaktiga idéerna, som framfördes av dem som satte sitt
hopp till seger för kuomintangarméerna och som skulle ha
överlämnat folkets öde åt legal kamp under det
reaktionära kuomintangväldet. Detta problem tog kamrat Mao
Tsetung upp i "Problem rörande krig och strategi", vilket
likaledes utgjorde en del av hans slutanförande vid mötet.]
Kamrater, våra framtidsutsikter är ljusa.
Det är inte endast nödvändigt för oss att besegra
den japanska imperialismen och bygga ett nytt Kina, utan vi är
säkerligen även i stånd att uppnå dessa mål.
Det ligger emellertid en svår väg mellan nutiden och den
ljusa framtiden. I kampen för ett nytt Kina, måste Kinas
kommunistiska. parti och hela folket bekämpa de japanska angriparna
på ett planmässigt sätt och kan besegra dem endast genom
ett långvarigt krig. Vi har redan sagt en hel del om de olika
problem som rör kriget. Vi har sammanfattat erfarenheterna som
vi vunnit sedan krigets början och värderat det nuvarande
läget, utstakat de trängande uppgifterna som hela nationen
står inför och förklarat orsakerna till att vi måste
vidmakthålla ett långvarigt krig medels en långsiktig
nationell enhetsfront mot Japan och de metoder som detta kräver,
och vi har analyserat det internationella läget. Vilka problem
återstår då? Kamrater, det finns ytterligare ett problem,
nämligen, vilken roll Kinas kommunistiska parti bör spela
i det nationella kriget, eller, hur kommunisterna bör uppfatta
sin egen roll, stärka sig själva och sluta sina led för
att vara i stånd att leda detta krig fram till seger och inte
till nederlag.
PATRIOTISM OCH INTERNATIONALISM
Kan en kommunist, som är internationalist, samtidigt
vara patriot? Vi anser, att han inte blott kan utan måste vara
det. Patriotismens specifika innehåll bestäms av de historiska
betingelserna. De japanska aggressorerna och Hitler har sin "patriotism",
och vi har vår patriotism. Kommunister måste beslutsamt
bekämpa de japanska aggressorernas och Hitlers "patriotism".
Kommunisterna i Japan och Tyskland är defaitister i sin inställning
till de krig som deras länder för. Det ligger i de japanska
och tyska folkens intresse att med alla tänkbara medel åstadkomma
nederlag för de japanska aggressorerna och Hitler, och ju mera
fullständigt nederlaget blir desto bättre. Detta är vad
Japans och Tysklands kommunister bör göra och vad de håller
på att göra. Ty de krig som de japanska aggressorerna och
Hitler satt i gång skadar folken i hemländerna såväl
som folken i hela världen. I Kinas fall ligger det emellertid annorlunda
till, därför att Kina är offer för aggression. Kinesiska
kommunister måste därför förena patriotism med
internationalism. Vi är på samma gång internationalister
och patrioter, och vår paroll är: "Kämpa för
att försvara fäderneslandet mot aggressorerna." För
oss är defaitismen ett brott och är det en ofrånkomlig
skyldighet att sträva för seger i försvarskriget. Ty
endast genom att kämpa för fäderneslandets försvar
kan vi besegra aggressorerna och uppnå nationell befrielse. Och
endast genom att uppnå nationell befrielse blir det möjligt
för proletariatet och andra arbetande människor att uppnå
sin egen frigörelse. Kinas seger och de invaderande imperialisternas
nederlag kommer att hjälpa folken i andra länder. I nationella
befrielsekrig är patriotismen alltså tillämpad internationalism.
Av detta skäl måste kommunister använda sitt initiativ
till det yttersta, modigt och beslutsamt marschera till stridsfronten
i det nationella befrielsekriget och rikta sina vapen mot de japanska
angriparna. Av detta skäl, utfärdade vårt parti omedelbart
efter intermezzot av den 18 september 1931[1]
sin maning att motstå de japanska angriparna medelst ett krig
för nationens försvar och föreslog senare en landsomfattande
enhetsfront mot Japan, beordrade Röda armén att reorganisera
sig som en del av den antijapanska nationella revolutionära armén
och marschera till fronten samt instruerade partimedlemmarna att inta
sin plats i de främsta leden i kriget och försvara landet
till sista blodsdroppen. Dessa handlingar är goda patriotiska handlingar
och strider alls inte emot internationalismen utan är dess tillämpning
i Kina. Endast de som är politiska dumhuvuden eller har dolda syften
pratar dumheter om att vi har gjort ett misstag och övergett internationalismen.
KOMMUNISTER BÖR VARA FÖREDÖMEN I DET
NATIONELLA KRIGET
Av ovan anförda skäl bör kommunister
visa ett stort mått av initiativ i det nationella kriget och visa
det konkret, det vill säga, de bör på alla områden
spela rollen av ett föredömligt avantgarde. Vårt krig
utkämpas under ogynnsamma förhållanden. Den nationella
medvetenheten, den nationella självrespekten och det nationella
självförtroendet är inte tillräckligt utvecklade
bland de breda massorna. Flertalet av folket är oorganiserade,
Kinas militära styrka är svag, ekonomin är efterbliven,
det politiska systemet är odemokratiskt, det finns korruption och
pessimism, och inom enhetsfronten råder brist på enhet och
solidaritet. Dessa förhållanden hör till de ogynnsamma.
Därför måste kommunister medvetet axla det stora ansvaret
att ena hela nationen i syfte att få slut på alla dessa
icke önskvärda företeelser. Här är kommunisternas
roll som ett föredömligt avantgarde av största vikt.
Kommunister i Åttonde routearmén och Nya fjärde armen
bör vara ett föredöme i att kämpa modigt, utföra
order, iaktta disciplin, utföra politiskt arbete och fostra inre
enhet och solidaritet. I sitt förhållande till vänskapligt
sinnade partier och arméer bör kommunister ta bestämd
ställning för enhet för motstånd mot Japan, hålla
fast vid enhetsfrontsprogrammet och föregå med gott exempel
i genomförandet av motståndets uppgifter. De bör tala
sanning och handla beslutsamt, vara fria från högmod och
uppriktiga i överläggningarna och samarbetet med de vänskapligt
sinnade partierna och arméerna och bör vara föredömen
i umgänget mellan partierna inom enhetsfronten. Varje kommunist
som arbetar i förvaltningen bör föregå med gott
exempel genom att visa fullständig redbarhet, avstå från
att favorisera i utnämningsfrågor samt arbeta hårt
för liten lön. Varenda kommunist som arbetar i massrörelserna
bör vara en vän till massorna och inte en pådrivare,
en outtröttlig lärare och inte en byråkratisk politiker.
Aldrig och under inga omständigheter bör en kommunist sätta
sina personliga intressen i främsta rummet; han bör underordna
dem nationens och massornas intressen. Därför är själviskhet,
slapphet, korruption, försök att ställa sig i rampljuset
och så vidare högst föraktliga, medan osjälviskhet,
att arbeta med hela sin energi, ge sig helhjärtat hän åt
att tjäna samhället och arbeta hårt i det tysta, kommer
att ge respekt. Kommunister bör arbeta i harmoni med alla progressiva
element utanför partiet och söka ena hela folket i syfte att
undanröja allt som icke är önskvärt. Vi måste
inse att kommunisterna utgör endast en liten del av landets befolkning
och att det finns ansenliga mängder progressiva element och aktivister
utanför partiet med vilka vi måste arbeta. Det är helt
felaktigt att tro att enbart vi är bra och ingen annan värd
någonting. Vad människor som är politiskt efterblivna
angår, bör kommunister inte ringakta eller förakta dem,
utan bjuda dem vänskap och förena sig med dem, övertyga
dem och uppmuntra dem att gå framåt. En kommunists hållning
gentemot en människa som har begått fel i sitt arbete, bör
vara att övertyga henne i syfte att hjälpa henne att ändra
sig och börja om på nytt och inte att utesluta, såvitt
hon inte är oefterrättlig. Kommunister bör vara föredömen
genom att vara såväl praktiska som framsynta. Endast genom
att vara praktiska kan de genomföra de utstakade uppgifterna, och
endast framsynthet kan hindra dem från att gå vilse under
marschen framåt. Därför bör kommunister föregå
med gott exempel i studier, de bör alltid vara massornas lärjungar
såväl som deras lärare. Endast genom att lära av
folket, av de faktiska förhållandena och av de vänskapligt
sinnade partierna och arméerna och genom att känna dem väl,
kan vi vara praktiska i vårt arbete och framsynta när det
gäller framtiden. Endast om kommunisterna efter bästa förmåga
tillsammans med alla avancerade element bland de vänskapligt sinnade
partierna och arméerna samt bland massorna, spelar rollen av
ett föredömligt avantgarde, kan, under ett långvarigt
krig och ogynnsamma förhållanden, hela nationens dynamiska
energi mobiliseras i kampen för att övervinna svårigheterna,
besegra fienden och bygga ett nytt Kina.
ENA HELA NATIONEN OCH BEKÄMPA FIENDENS AGENTER
INOM DEN
Den enda politiken för att övervinna svårigheter,
besegra fienden och bygga upp ett nytt Kina består i att befästa
och utbygga den Antijapanska nationella enhetsfronten och mobilisera
hela nationens dynamiska energi. Det finns emellertid redan fientliga
agenter som spelar rollen som splittrare inom vår nationella enhetsfront,
nämligen, förrädarna, trotskisterna och de projapanska
elementen. Kommunister måste alltid hålla utkik efter dem,
avslöja deras brottsliga verksamhet med faktiska bevis och varna
folket att inte låta sig luras av dem. Kommunister måste
skärpa sin politiska vaksamhet mot dessa fientliga agenter. De
måste förstå att utbyggandet och befästandet av
den nationella enhetsfronten är oskiljaktigt från avslöjandet
och utrensningen av fientliga agenter. Det är helt fel att endast
uppmärksamma den ena sidan och glömma den andra.
BYGG UT KOMMUNISTISKA PARTIET OCH FÖRHINDRA ATT
DET INFILTRERAS AV FIENDENS AGENTER
För att övervinna svårigheter, besegra
fienden och bygga upp ett nytt Kina måste kommunistiska partiet
utvidga sin organisation och bli ett stort massparti genom att öppna
sina dörrar för massorna av arbetare, bönder och unga
aktivister, vilka verkligen är revolutionen trogna, tror på
partiets principer, stödjer dess politik och är villiga att
följa dess disciplin och arbeta hårt. Här bör ingen
tendens till den stängda dörrens politik tolereras. Men samtidigt
får det inte bli någon avslappning i vaksamheten mot infiltrering
av fientliga agenter. De japanska imperialistiska hemliga underrättelseorganisationerna
försöker oavbrutet att splittra vårt parti och smuggla
in dolda förrädare, trotskister, projapanska element, degenererade
element och karriärister, maskerade som aktivister, i dess led.
Vi får inte för en minut minska vår vaksamhet och våra
stränga förebyggande åtgärder mot dylika personer.
Vi får inte stänga dörrarna om oss av fruktan för
fientliga agenter, eftersom vår linje är att djärvt
bygga ut partiet. Men samtidigt som vi djärvt utökar vårt
medlemsantal, får vi inte minska vår vaksamhet mot fientliga
agenter och karriärister, som kommer att utnyttja denna chans att
smyga sig in i våra led. Om vi uppmärksammar endast den ena
sidan och glömmer den andra, kommer vi att göra misstag. Den
enda riktiga politiken är: "Bygg djärvt ut partiet men
släpp inte in en enda icke önskvärd person".
UPPRÄTTHÅLL BÅDE ENHETSFRONTEN OCH
PARTIETS SJÄLVSTÄNDIGHET
Endast genom att beslutsamt upprätthålla
enhetsfronten kan svårigheterna övervinnas, fienden besegras
och ett nytt Kina byggas upp. Detta står utom allt tvivel. Samtidigt
måste varje parti och varje grupp inom enhetsfronten vara ideologiskt,
politiskt och organisatoriskt självständiga. Detta gäller
Kuomintang, det kommunistiska partiet och alla andra partier eller grupper.
När det gäller förhållandena mellan partierna,
tillåter den demokratiska principen i Folkets tre principer både
att alla partier och grupper förenas och varje partis och grupps
självständiga existens. Att tala enbart om enhet och samtidigt
förneka självständigheten är detsamma som att överge
den demokratiska principen, och detta kan varken kommunistiska partiet
eller något annat parti gå med på. Självständighetsprincipen
inom enhetsfronten är utan tvivel relativ och inte absolut, och
att betrakta den som absolut skulle undergräva den allmänna
politiken för enhet mot fienden. Men denna relativa självständighet
får inte förnekas; ideologiskt, politiskt och organisatoriskt
måste varje parti ha sin relativa oavhängighet, det vill
säga, relativa frihet. Dessutom skulle den allmänna politiken
för enhet mot fienden undergrävas, om denna relativa frihet
förnekades eller frivilligt övergavs. Detta bör stå
klart för alla medlemmar i det kommunistiska partiet såväl
som i de vänskapligt sinnade partierna.
Samma sak gäller om förhållandet mellan
klasskampen och den nationella kampen. Det är en fastställd
princip att för försvarskrigets skull måste allting
underordnas motståndets intressen. Därför måste
klasskampens intressen underordnas och får inte stå i motsättning
till försvarskrigets intressen. Men klasserna och klasskampen är
fakta, och de som förnekar klasskampens existens har fel. Den teori
som söker förneka detta faktum är helt felaktig. Vi förnekar
inte klasskampen, vi anpassar den. Den politik för ömsesidig
hjälp och ömsesidiga eftergifter som vi förespråkar
kan tillämpas inte endast på förhållandena mellan
partierna utan även på klassförhållandena. Enhet
mot Japan kräver en lämplig politik för anpassning av
klassförhållandena, en politik som inte lämnar det arbetande
folket utan politiskt och materiellt skydd men samtidigt tar hänsyn
till de rikas intressen och på så sätt tillmötesgår
kraven på sammanhållning mot fienden. Det är dåligt
för försvarskriget att ta hänsyn endast till den ena
sidan och försumma den andra.
BETRAKTA LÄGET I DESS HELHET, TANK MED HÄNSYN
TILL FLERTALET OCH SAMARBETA MED VARA BUNDSFÖRVANTER
När kommunister leder massorna i kamp mot fienden,
måste de betrakta läget i dess helhet, tänka med hänsyn
till folkets flertal och samarbeta med dess bundsförvanter. De
måste fatta principen att delens behov ska underordnas det helas
behov. Om ett förslag verkar passande för ett partiellt läge
men inte för läget som helhet, måste delen ge vika för
helheten. Omvänt, om förslaget inte passar delen men är
passande med hänsyn till läget som helhet, måste återigen
delen ge vika för helheten. Detta är vad som menas med att
betrakta läget som helhet. Kommunister får aldrig skilja
sig från folkets flertal eller försumma det genom att leda
endast ett fåtal progressiva grupper i en isolerad och obetänksam
framstöt, utan måste smida fasta länkar mellan de progressiva
elementen och de breda massorna. Detta är vad som menas med att
tänka med hänsyn till flertalet. Varhelst det finns demokratiska
partier eller individer som är villiga att samarbeta med oss, är
den rätta inställningen för en kommunist att tala ut
om saker och ting med dem och samarbeta med dem. Det är fel att
hänge sig åt godtyckliga beslut och tvärsäkra handlingar
samt att ignorera våra bundsförvanter. En god kommunist måste
vara bra i att betrakta läget som helhet, bra i att tänka
med hänsyn till flertalet och bra i att samarbeta med sina bundsförvanter.
Vi lider av allvarliga brister i dessa avseenden och måste fortfarande
ägna uppmärksamhet åt denna sak.
KADERPOLITIK
Kinas kommunistiska parti är ett parti som leder
en stor revolutionär kamp i ett land med flera hundra miljoner
invånare och det kan inte fullgöra sin historiska uppgift
utan att ha ett stort antal ledande kadrer som förenar förmåga
med politisk redbarhet. Under de senaste sjutton åren har vårt
parti fostrat ganska många dugliga ledare, så att vi har
en stomme av kadrer inom det militära, politiska och kulturella
arbetet samt inom parti- och massarbetet. Partiet och nationen bör
äras för denna insats. Men den nuvarande stommen är ännu
inte stark nog att bära upp den väldiga struktur som vår
kamp utgör, och det är fortfarande nödvändigt att
fostra dugligt folk i stor omfattning. Många aktivister har framträtt
och fortsätter att träda fram under det kinesiska folkets
stora kamp. Vi har ansvaret för att organisera och utbilda dem,
ta väl hand om dem och använda dem på rätt sätt.
När väl den politiska linjen har bestämts, är kadrerna
en avgörande faktor. Därför är det vår kampuppgift,
att på ett planmässigt sätt utbilda ett stort antal
nya kadrer.
Vår omsorg bör omfatta såväl
kadrer utanför partiet som partikadrer. Det finns många skickliga
människor utanför partiet som vi inte får förbigå.
Det är varje kommunists plikt att göra sig av med sådana
egenskaper som otillgänglighet och högmod och att arbeta väl
med kadrer utanför partiet, ge dem uppriktig hjälp, inta en
varm, kamratlig hållning gentemot dem och förmå dem
att ägna sitt initiativ åt den stora saken att bekämpa
Japan och återuppbygga nationen.
Vi måste veta hur man bedömer kadrer. Vi
får inte inskränka vår bedömning till en kort
period eller till en enstaka händelse i en kaders liv, utan bör
betrakta hans liv och hans arbete som helhet. Detta är huvudmetoden
i bedömandet av kadrer.
Vi måste förstå att använda kadrer
väl. I grund och botten innebär ledning ansvar för två
viktiga ting: att arbeta fram idéer och att använda kadrer
väl. Sådana ting som att göra upp planer, fatta beslut
och ge order och direktiv tillhör alla kategorin "arbeta fram
idéer". För att omsätta idéer i praktiken,
måste vi sammansvetsa kadrerna och uppmuntra dem att gå
till handling; detta tillhör kategorin "använd kadrerna
väl". I vårt lands historia har det funnits två
skarpt motsatta linjer i fråga om kadrers användning. Den
ena var "tillsätt folk efter deras meriter", och den
andra "utnämn folk enligt gunstlingssystemet". Den förstnämnda
är det hederliga och den sistnämnda det ohederliga sättet.
Det rättesnöre som det kommunistiska partiet bör följa
i sin kaderpolitik är huruvida en kader beslutsamt genomför
partiets linje, iakttar partiets disciplin, har intima förbindelser
med massorna, är i stånd att självständigt orientera
sig och är aktiv, arbetar hårt samt är osjälvisk.
Detta är vad som menas med "tillsätt folk efter deras
meriter". Chang Kuo-taos kaderpolitik var raka motsatsen. Han följde
linjen "utnämn folk enligt gunstlingssystemet" och omgav
sig med personliga favoriter för att skapa en liten klick, och
till slut förrådde han partiet och flydde. Detta är
en viktig läxa för oss. Centralkommittén och ledare
på alla nivåer bör ta varning av detta exempel och
andra liknande historiska läxor och ta som sitt viktigaste ansvar
att hålla fast vid det hederliga och rättvisa sättet
att genomföra kaderpolitiken. De bör förkasta det ohederliga
och orättvisa sättet, och på så vis befästa
partiets enhet.
Vi måste förstå att ta väl hand
om kadrer. Det finns flera sätt att göra detta.
För det första, ge dem vägledning.
Detta betyder att ge dem fria händer i sitt arbete, så
att de har mod att ta på sig ansvar, och samtidigt ge dem passande
instruktioner så att de, vägledda av partiets politiska
linje, är i stånd att till fullo bruka sitt initiativ.
För det andra, höj deras nivå. Detta
betyder att fostra dem genom att ge dem tillfälle att studera
så att de kan stärka sitt grepp om teorin och sin arbetsförmåga.
För det tredje, se över deras arbete och
hjälp dem att sammanfatta sina erfarenheter, gå vidare
med sina framgångar och rätta sina misstag. Att utdela
arbete utan att kontrollera det och att uppmärksamma det enbart
när allvarliga fel begås - detta är inte rätta
sättet att ta väl hand om kadrer.
För det fjärde, använd i regel mot
kadrer, som begått misstag, övertygelsemetoden och hjälp
dem att rätta sina misstag. Kampmetoden bör begränsas
till de som begår allvarliga fel men ändå vägrar
att ta emot vägledning. Här är tålamod ytterst
viktigt. Det är felaktigt att lättvindigt sätta etiketten
"opportunister" på folk eller att lättvindigt
börja "föra kamp" emot dem.
För det femte, hjälp dem i deras svårigheter.
När kadrer befinner sig i trångmål som resultat av
sjuk dom, ansträngd ekonomi, familjeproblem eller andra svårigheter,
måste vi visa dem så mycken omsorg som möjligt.
Detta är rätta sättet att ta väl
hand om kadrer.
PARTIDISCIPLIN
Med hänsyn till Chang Kuo-taos allvarliga disciplinbrott
måste vi ånyo fastställa vad partiets disciplin innebär,
nämligen:
1) individen är underordnad organisationen,
2) minoriteten är underordnad majoriteten,
3) den lägre nivån är underordnad
den högre, och
4) alla medlemmar är underordnade Centralkommittén.
En var som bryter mot dessa disciplinbestämmelser
slår sönder partienheten. Erfarenheten visar att en del människor
bryter mot partidisciplinen därför att de inte vet vad den
är, medan andra, som Chang Kuo-tao, bryter mot den fullt medvetet
och utnyttjar den okunnighet som råder bland många partimedlemmar
till att uppnå sina förrädiska syften. Det är därför
nödvändigt att utbilda medlemmarna i partiets disciplin så
att medlemmarna inte bara själva iakttar den utan också utövar
tillsyn över ledarna, så att även de iakttar disciplinen
och sålunda förhindrar uppkomsten av fler fall av Chang Kuo-taos
typ. Om vi ska kunna försäkra oss om att partiets inre förhållanden
utvecklas på rätt linje, måste vi, förutom de
ovan nämnda fyra viktigaste disciplinbestämmelserna för
partiet, utarbeta ett antal ganska detaljerade stadgebestämmelser
som ska tjäna till att göra de ledande instansernas verksamhet
enhetlig på alla nivåer.
PARTIDEMOKRATI
Under den nu pågående stora striden begär
Kinas kommunistiska parti att alla dess ledande instanser, alla medlemmar
och kadrer, i fullaste mån ska ge uttryck för sitt initiativ,
som allena kan säkerställa segern. Detta initiativ måste
komma till konkret uttryck i de ledande instansernas, kadrernas och
alla partimedlemmars förmåga att arbeta på ett skapande
sätt, i deras redobogenhet att ta ansvar, i den sprudlande kraft
de visar i sitt arbete, i deras mod och i deras förmåga att
ta upp frågor, uttala sin mening och kritisera brister samt i
den kamratliga översyn som upprätthålls över de
ledande instanserna och de ledande kadrerna. Annars kommer "initiativ"
att vara en tom fras. Utövningen av dylikt initiativ beror emellertid
av demokratins utbredning inom partilivet. Den kan inte få fritt
spelrum, om det inte finns tillräcklig demokrati inom partilivet.
Endast i en atmosfär av demokrati kan skickligt folk i stort antal
frambringas. Vi har ett land där småproduktionen och det
patriarkaliska systemet härskar, och om man ser landet som helhet
finns ännu inget demokratiskt liv. Följaktligen återspeglas
detta förhållande i vårt parti, vi har otillräckligt
med demokrati inom partilivet. Detta förhållande hindrar
hela partiet från att helt och fullt utöva sitt initiativ.
Det har likaledes lett till ett otillräckligt mått av demokrati
inom enhetsfronten och i massrörelserna. Av dessa skäl måste
fostran till demokrati pågå inom partiet så att medlemmarna
kan fatta betydelsen av ett demokratiskt livssätt, betydelsen av
förhållandet mellan demokrati och centralism och det sätt
på vilket demokratisk centralism bör förverkligas. Endast
på detta sätt kan vi verkligen utvidga demokratin inom partiet
och samtidigt undvika ultra-demokrati och laissezfaire- (låt-gå)-principen,
som förstör disciplinen.
Det är också väsentligt att utvidga
demokratin inom våra partiorganisationer i armén i den
grad som krävs för att stimulera partimedlemmarnas initiativ
och öka truppernas stridsduglighet. Det kan emellertid inte bli
lika mycket demokrati i partiorganisationerna inom armén som
i de lokala partiorganisationerna. Både i armén och i de
lokala organisationerna, är meningen med inre partidemokrati att
stärka disciplinen och öka stridsdugligheten, inte att försvaga
dem.
Utvidgningen av partidemokratin bör ses som ett
väsentligt steg i partiets befästande och utveckling, som
ett viktigt vapen som sätter partiet i stånd att bli mycket
aktivt i den stora kampen, visa att det kan fylla sina uppgifter, skapa
nya krafter och övervinna krigets svårigheter.
VÅRT PARTI HAR BEFÄSTS OCH VUXIT SIG STARKT
GENOM KAMPEN PÅ TVÅ FRONTER
Allmänt sett har vårt parti under de senaste
sjutton åren lärt sig att på två fronter använda
det marxist-leninistiska vapnet ideologisk kamp emot felaktiga idéer
inom partiet - mot högeropportunism och mot "vänster"-opportunism.
Före Sjätte Centralkommitténs femte
plenarmöte,[2] bekämpade
vårt parti Chen Tu-hsius högeropportunism och kamrat Li Li-sans
"vänster"-opportunism.[3]
Tack vare de segrar som partiet vann i dessa två inre partistrider,
gjorde det stora framsteg. Efter femte plenarmötet kom ytterligare
två historiska inre partistrider, nämligen kampen vid mötet
i Tsunyi[4] och striden. i samband
med att Chang Kuo-tao uteslöts.
Mötet i Tsunyi rättade allvarliga fel som
var av "vänster"-opportunistisk natur -- principfel som
begicks i kampen mot fiendens femte "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg
- och enade partiet och Röda armén. Det gjorde det möjligt
för Centralkommittén och Röda arméns huvudstyrkor
att föra Den långa marschen till ett segerrikt slut, rycka
fram till en framskjuten ställning i motståndet mot Japan
och genomföra den nya politiken för en Antijapansk nationell
enhetsfront. Mötena vid Pasi och Yenan lyckades, genom att bekämpa
Chang Kuotaos högeropportunism (kampen mot Chang Kuo-taos linje
började vid Pasimötet[5]
och avslutades vid Yenanmötet[6]),
att sammanföra alla de röda styrkorna och stärka enheten
inom hela partiet inför den hjältemodiga kampen mot Japan.
Båda dessa typer av opportunistiska misstag uppkom under det revolutionära
inbördeskriget och deras kännetecken var att de var misstag
som hade samband med kriget.
Vilka lärdomar har vi dragit av dessa två
inre partistrider? Följande:
1) Benägenhet till "vänster"-impulsivitet,
som förbiser både de subjektiva och de objektiva faktorerna
samt är ytterst skadlig för ett revolutionärt krig
och vad det beträffar för varje revolutionär rörelse,
fanns med bland de allvarliga princip fel som uppstod under kampen
mot fiendens femte "inringnings och undertrycknings"-fälttåg
och uppstod ur okunnighet om kännetecknen hos Kinas revolutionära
krig.
2) Chang Kuo-taos opportunism var emellertid högeropportunism
under det revolutionära kriget, och den var en blandning av en
reträtt-linje, krigsherrementalitet och partifientlig aktivitet.
Först sedan denna typ av opportunism övervunnits, kunde
stora skaror av kadrer och partimedlemmar i Röda arméns
Fjärde frontarmé (män av fin inre kvalitet med långa
meritlistor från heroiska strider) göra sig fria från
dess bojor och återvända till Centralkommitténs
riktiga linje.
3) Slående resultat uppnåddes i det
stora organisationsarbetet under det agrarrevolutionära krigets
tio år -- i arbetet med att bygga upp armen, i regeringsarbetet,
massarbetet och i partiutbygget. Om vi inte hade fått det stöd
som detta organisationsarbete gav åt de hjältemodiga striderna
vid fronten, hade vi inte kunnat fortsätta den bittra kampen
mot Chiang Kai-shek. Men under den senare delen av denna period gjordes
allvarliga principfel i partiets politik rörande kadrer och organisation,
fel som visade sig i en benägenhet till sekterism, i hämndlystnad
och i linjen att föra den ideologiska kampen till överdrift.
De orsakades både av vår uraktlåtenhet att utplåna
de sista resterna av den forna Li Li-sanlinjen, och av de politiska
misstag som då begicks i principfrågor. Även dessa
fel rättades vid Tsunyimötet och partiet var sålunda
i stånd att göra vändningen till en riktig kaderpolitik
och riktiga organisationsprinciper. Chang Kuo-taos organisationslinje
bröt mot alla partiprinciper, slog sönder partidisciplinen
och förde fraktionsarbetet så långt, att det blev
strid mot partiet, mot Centralkommittén och mot Kommunistiska
internationalen. Centralkommittén gjorde allt som stod i dess
makt för att övervinna Chang Kuo-taos vrångsinta och
felaktiga linje och stäcka hans partifientliga verksamhet och
försökte också att rädda Chang Kuo-tao. Men eftersom
han envist vägrade att rätta sina fel och började spela
dubbelspel, och senare till och med förrådde partiet och
kastade sig i armarna på Kuomintang, tvingades partiet att vidta
beslutsamma åtgärder och utesluta honom. Denna disciplinära
åtgärd vann stöd inte bara från alla partimedlemmar
utan också från alla som var lojala mot den nationella
befrielsens sak. Kommunistiska internationalen godkände också
beslutet och fördömde Chang Kuo-tao som en desertör
och renegat.
Dessa lärdomar, dessa framgångar, gav oss
betingelserna för att ena hela partiet, stärka dess ideologiska,
politiska och organisatoriska enhet samt segerrikt utkämpa försvarskriget.
Vårt parti har befästs och vuxit sig starkt genom kampen
på två fronter.
DEN NUVARANDE KAMPEN PÅ TVÅ FRONTER
Från och med nu är det av yttersta vikt
att föra en politisk kamp mot högerpessimism i försvarskriget,
samtidigt som vi fortfarande måste hålla ett öga på
"vänster"-impulsivitet. I frågorna om enhetsfronten
och partiets och massornas organisering, måste vi fortsätta
kampen mot "vänsterns" tendens till den stängda
dörrens politik, om vi ska uppnå samarbete med de olika andra
antijapanska partierna och grupperna, bygga ut kommunistiska partiet
och bredda massrörelsen. På samma gång måste
vi se till att bekämpa den högeropportunistiska tendensen
till samarbete och expansion utan villkor. Annars kommer båda
dessa riktningar att spåra ur och omvandlas till kapitulationistiskt
samarbete och principlös expansion.
Den ideologiska kampen på de två fronterna
måste passa de konkreta förhållandena i varje fall,
och vi får aldrig ta oss an ett problem på ett subjektivt
sätt eller tillåta den gamla dåliga vanan att "sätta
etiketter" på folk att fortleva.
I kampen mot avvikelser måste vi ägna allvarlig
uppmärksamhet åt kampen mot dubbelspel. Såsom Chang
Kuo-taos karriär visar är den största faran med ett sådant
beteende att det kan utvecklas till fraktionsverksamhet. Att offentligen
förklara sig överens, men opponera bakom kulisserna, att säga
ja och mena nej, att tala vackert inför en människa, men spela
fula spratt bakom hennes rygg - dessa är alla uttryck för
dubbelspel, Enda sättet för oss att stärka partidisciplinen
är att skärpa kadrernas och partimedlemmarnas vaksamhet mot
sådant beteende.
STUDIER
Allmänt sett bör alla medlemmar i kommunistiska
partiet som har möjlighet att göra det studera Marx', Engels',
Lenins och Stalins teorier, studera vårt lands historia och de
nuvarande rörelserna och riktningarna. De bör dessutom hjälpa
till att utbilda medlemmar som är mindre skolade. Särskilt
kadrerna bör noggrant studera dessa ämnen, medan Centralkommitténs
medlemmar och äldre kadrer bör uppmärksamma dem ännu
flitigare. Det är inte möjligt för något politiskt
parti att leda en stor revolutionär rörelse till seger, om
det inte besitter en revolutionär teori och kunskap om historien
samt har grundlig kännedom om den praktiska rörelsen.
Marx', Engels', Lenins och Stalins teori är universellt
tillämplig. Vi bör betrakta den inte som en dogm utan som
en vägledning till handling. Att studera den innebär inte
bara att lära sig terminologi och fraser utan att lära sig
marxismen-leninismen som revolutionens vetenskap. Det gäller inte
enbart att förstå de allmänna lagar som Marx, Engels,
Lenin och Stalin härledde ur sina vittgående studier av det
verkliga livet och av revolutionär erfarenhet, utan att studera
deras ståndpunkt och metod när de undersökte och löste
problem.
Vårt partis kunskap om marxismen-leninismen är
nu åtskilligt bättre än den var, men den är fortfarande
långt ifrån omfattande eller djup. Det är vår
uppgift att leda en stor nation på flera hundra miljoner människor
i en väldig och aldrig förr skådad kamp. För oss
utgör därför utbredningen och fördjupningen av studiet
av marxismen-leninismen ett stort problem som kräver en snabb lösning,
vilken är möjlig endast genom koncentrerade ansträngningar.
Efter detta plenarmöte med Centralkommittén hoppas jag att
få se en hela partiet omfattande tävlan i studier, som kommer
att visa vilka som verkligen har lärt någonting samt vilka
som har lärt mer och lärt det bättre. Om det finns ett-
eller tvåhundra kamrater som har en systematisk och inte fragmentarisk,
äkta och inte ihålig uppfattning om marxismen-leninismen
kommer, när det gäller att ta huvudansvaret för ledningen,
vårt partis kampförmåga att bli mycket större
och vår uppgift att besegra den japanska imperialismen kommer
att genomföras snabbare.
En annan av våra uppgifter är att studera
vårt historiska arv och använda den marxistiska metoden till
att kritiskt summera detta arv. Vårt lands historia går
flera tusen år tillbaka och har sina egna kännetecken och
oräkneliga skatter. Men i dessa ting är vi endast skolpojkar.
Nutidens Kina har vuxit fram ur det gamla Kina; vi är marxister
i vår inställning till historien och får inte rumphugga
vår historia. Vi bör göra en sammanfattning av vår
historia från Konfutse till Sun Yat-sen och överta detta
dyrbara arv. Detta är viktigt när det gäller att leda
dagens stora rörelse. Kommunister är marxister och därför
internationalister, men vi kan omsätta marxismen i praktiken endast
då den smältes samman med vårt lands speciella kännetecken
och antar en klart nationell form. Marxismen-leninismens stora styrka
ligger just i att den förenas med den konkreta revolutionära
praktiken i alla länder. För Kinas kommunistiska parti gäller
det att lära att tillämpa marxismen-leninismens teori på
de särskilda förhållandena i Kina. För de kinesiska
kommunisterna, som är en del av den stora kinesiska nationen, en
del av dess kött och blod, kan allt prat om marxismen avskilt från
Kinas kännetecken endast vara en abstrakt marxism, marxismen i
ett vakuum. Därför blir tillämpningen av marxismen på
ett konkret sätt i Kina, så att varje dess yttring får
en omisskännlig kinesisk karaktär, det vill säga, tillämpningen
av marxismen i ljuset av Kinas särskilda kännetecken, ett
problem som det är brådskande för hela partiet att förstå
och lösa. Utländska mallar måste avskaffas, det måste
bli mindre nynnande av tomma, abstrakta melodier, och dogmatismen måste
få gå och lägga sig; de måste ersättas av
den friska, levande kinesiska stilen och andan som Kinas enkla människor
älskar. De som inte förstår det minsta om internationalismen
skiljer det internationalistiska innehållet från den nationella
formen. I motsats till dessa måste vi sammanfoga båda intimt.
I denna sak finns inom våra led allvarliga fel vilka vi samvetsgrant
måste övervinna.
Vilka är den nuvarande rörelsens kännetecken?
Vilka är dess lagar? Hur ska den inriktas? Alla dessa är praktiska
frågor. Ännu i dag förstår vi inte allting om
den japanska imperialismen eller om Kina. Rörelsen utvecklas, nya
ting ska växa fram, och de växer fram i en oändlig ström.
Att studera denna rörelse i dess helhet och utveckling är
en stor uppgift som kräver vår oavbrutna uppmärksamhet.
Den som vägrar att allvarligt och noggrant studera dessa problem,
är ingen marxist.
Självgodheten är studiernas fiende. Vi kan
egentligen inte lära någonting innan vi gör oss av med
självgodheten. Vår inställning till oss själva
bör vara, "ha ett omättligt begär att lära",
och gentemot andra, "var outtröttlig som lärare".
ENHET OCH SEGER
Enhet inom Kinas kommunistiska parti är den grundläggande
betingelsen för att ena hela landet till att vinna försvarskriget
och bygga ett nytt Kina. De gångna sjutton åren har stålsatt
Kinas kommunistiska parti och lärt det många sätt att
uppnå inre enhet, och vi har nu ett mycket mognare parti. Vi är
sålunda i stånd att bilda en stark kärna för hela
folket i kampen för att vinna segern i försvarskriget och
bygga ett nytt Kina. Kamrater, så länge som vi är enade,
kan vi med säkerhet uppnå detta mål.
NOTER
[1] Den
18 september 1931 angrep den japanska "Kwantungarmén"
i nordöstra Kina staden Shenyang. De kinesiska trupperna i Shenyang
och på andra ställen i nordöst (Nordöstra armén)
lydde Chiang Kai-sheks order om "absolut icke-motstånd",
med resultat att de japanska styrkorna snabbt ockuperade provinserna
Liaoning, Kirin och Heilungkiang. Denna angreppshandling från
den japanska imperialismens sida har blivit känd som "intermezzot
av den 18 september".
[2] Den period som här åsyftas
var den som sträckte sig från Kinas kommunistiska partis
Femte Centralkommittés Politiska byrås extraordinära
möte i augusti 1927 till Sjätte Centralkommitténs femte
plenarmöte i januari 1934.
[3] Li Li-sans "vänster"-opportunism,
allmänt känd som "Li Lisan-linjen", var den "vänster"-opportunistiska
linje som fanns inom partiet under omkring fyra månader med början
i juni 1930, och som representerades av kamrat Li Li-san, vilken då
var Kinas kommunistiska partis Centralkommittés mest inflytelserike
ledare, Li Li-san-linjen hade följande kännetecken: den bröt
mot linjen från partiets Sjätte kongress; den förnekade
att det var nödvändigt att bygga upp masstyrka för revolutionen
och att revolutionens utveckling var ojämn; den ansåg att
kamrat Mao Tsetungs idéer, om att vi under en lång tid
borde ägna vår uppmärksamhet huvudsakligen åt
att skapa basområden på landsbygden, använda basområdena
på landsbygden till att omringa städerna samt använda
dessa baser till att främja en landsomfattande revolutionär
flodvåg, såsom "ytterligt felaktiga ... uttryck för
en lokal begränsning och en konservatism typisk för bondementaliteten".
Den hävdade att förberedelser borde göras för omedelbart
uppror i alla delar av landet. På grundval av denna felaktiga
linje gjorde kamrat Li Li-san upp en äventyrlig plan för att
organisera omedelbara väpnade uppror i landets nyckelstäder.
Samtidigt vägrade han att erkänna världsrevolutionens
ojämna utveckling och ansåg att när den kinesiska revolutionen
utbröt över hela landet skulle detta ovillkorligen leda till
en allmän världsrevolution, utan vilken den kinesiska revolutionen
inte skulle lyckas. Han vägrade också att erkänna att
Kinas borgerligt-demokratiska revolution var av långvarig karaktär
och ansåg att en början till seger i en eller flera provinser
skulle markera början till övergången till en socialistisk
revolution. På så sätt formulerade han en del olämpliga
"vänster"-äventyrliga riktlinjer. Kamrat Mao Tsetung
motsatte sig denna felaktiga linje, och kadrernas och partimedlemmarnas
breda massor begärde även de att den skulle rättas. Vid
partiets Sjätte Centralkommittés tredje plenarmöte
i september 1930 erkände kamrat Li Li-san de misstag som hade påpekats
och gav upp sin ledande ställning i Centralkommittén. Kamrat
Li Li-san rättade sedan under en lång period sina felaktiga
synpunkter och återvaldes följaktligen till Centralkommittén
vid partiets Sjunde rikskongress,
[4] Detta möte hölls i staden
Tsunyi i provinsen Kweichow i januari 1935. Det inriktades på
att rätta militära och organisatoriska misstag, vilka då
var av avgörande betydelse, satte punkt för den opportunistiska
linje som härskat i partiets Centralkommitté och upprättade
i Centralkommittén en ny ledning, representerad av kamrat Mao
Tsetung. Allt detta innebar en ändring av den allra, största
historiska betydelse i det kinesiska kommunistiska partiet.
[5] Pasimötet inkallades av Centralkommitténs
politiska byrå i augusti 1935 till Pasi, nordväst om häradsstaden
Sungpan, vid gränsen mellan nordvästra Szechuan och sydöstra
Kansu. Chang Kuo-tao, som hade befälet över en sektion av
Röda armén, hade brutit sig loss från Centralkommittén
och trotsade dess order samt sökte undergräva den. Vid detta
möte beslöt Centralkommittén att lämna farozonen
och tillsammans med de Röda arméstyrkor som lydde dess order, bege
sig till norra Shensi. Chang Kuo-tao tog emellertid de förband
inom Röda armén, som han hade fört bakom ljuset, söderut
till Tienchuan, Lushan, Stora och Lilla. Chinchuan och Ahpa och upprättade
där en falsk centralkommitté samt bekämpade öppet
partiet.
[6] Yenanmötet var ett utvidgat
möte med Centralkommitténs Politiska byrå som hölls
i Yenan i april 1937. Före detta möte marscherade ett stort
antal kadrer och soldater ur de förband i Röda armén
som stått tinder Chang Kuo-taos befäl och som redan blivit
klara över hans bedrägeri norrut till gränsområdet
ShensiKansu. På vägen lydde emellertid en del förband
fel order och tog vägen västerut till Kanchow, Liangchow och
Suchow, sorti alla ligger i provinsen Kansu. De flesta av dessa förhand
utplånades av fienden och de övriga tog sig fram till Sinkiang
och återvände endast senare till gränsområdet
Shensi-Kansu. De första förbanden hade sedan länge nått
gränsområdet Shensi-Kansu och förenats med Centrala
Röda armén. Chang Kuo-tao uppenbarade sig också i
norra Shensi och var med på Yenanmötet. Mötet fördömde
systematiskt och slutgiltigt hans opportunism och revolt mot partiet.
Han låtsades vara överens, men i verkligheten förberedde
han sitt slutgiltiga förräderi mot partiet.
|
